♦ När det skrämmer mig till att leva
Vi fick vårt första barn när jag var 24 år, idag är hon tio. Jag var nöjd med att ha ett barn under flera år, jag fick till och med för mig att jag var en "icke bäbismänniska" och tyckte att livet som mamma var hundra ggr jobbigare än vad jag trott. Jag blev besviken på mig själv för att jag kände så och jag slösade alldeles för många år på dessa destruktiva tankar. Varför kände jag så, barn är väl livet gåva, det är väl det vi är skapta för? Eller?...
Jag är yngst och har 2 äldre bröder i den familj som jag föddes i, jag har alltid längtat och saknat en syster och framför allt ville jag ha en bäbis när jag växte upp. Och besvikelsen blev enorm när jag sen fick en bäbis och det var så mycket tuffare än vad jag kunde föreställa mig. Livet som mamma är tufft och all den fokus som tvingar mig att ställa mig själv på andra plats var en tuff utmaning.
Åren gick och efter 5 år började jag/vi känna en längtan efter ett syskon till vår dotter, jag blev gravid och efter 9 månader kom lillasyster. 3 månader senare började jag må dåligt, jag var trött, ledsen, kände mig helt "fel" i kroppen, jag hade en känsla av att jag var allvarligt sjuk. Att det var nått som kunde ta kol på mig. Jag gick till läkaren som kunde konstatera att jag hade en kraftig astma som var aktiv, jag fick medicin och trodde att det skulle bli bra igen. Men jag var konstant sjuk, förkylningar, luftrörskattarrer som avlöste varandra år efter år.
Åren gick utan att jag förstod, utan att jag fick rätt hjälp. Jag fick till och med sömndroppar som jag skulle ge till vår dotter som inte ville sova på nätterna, vilket ledde till att inte vi fick sova, vilket ledde till att livet var en katastrof, hela livet sög stenhårt!
Men idag vet jag, idag förstår jag att jag drabbades utav en förlossningsdepression och idag känner jag en sådan sorg att denna "sjukdom" kommer att skrämma oss till att aldrig våga skaffa flera barn... För när jag sitter vid köksbordet känns det som att det är någon som fattas. Jag har nu i några månader återigen börjat känna en längtan till att skaffa flera barn, men skräcken är för stor för att vi kanske aldrig någonsin ska våga gå igenom detta igen...
Att det inte uppmärksammas under graviditeten, att det ska vara en kamp att få rätt hjälp ska inte få förstöra för oss som vill älska livet, som vill älska våra barn. Kärlek och en massa jävlar anamma till er alla som likt mig vet hur tungt det kan vara!
Idag vet jag och förstår jag att man måste ge upp sitt ego för att vara mamma i några tuffa år OCH det skulle vara bra om man vågar tala om det på MVC- träffarna. Och jag vet att när de blir 4 år eller nått så tycker jag (personligen) att det ändå har varit värt mödan. Men jag vet inte om jag är villig att utsätta mig för den här prövningen nå mer.
