♦ Att våga känna efter
Ibland står man och slår sitt huvud i väggen utan att någon reagerar, ingen verkar bry sig.. Man känner sig sviken, ledsen, missförstådd, misslyckad och förvirrad.
Alla år utav tvivel och alla år utav dessa förfärade känslor utav hopplöshet och ensamhet är nu äntligen på väg att försvinna, de passerar i varje fall lite fortare nu än förr. Destruktiva tankar dödar vårt inre.
Alla de tårar jag har gråtit varade inte i all evighet som jag då så många gånger varit övertygad om. Maktlöshet är något vi själva väljer att känna, det är ett vapen och ett redskap som hjälper oss att förneka vår egna verklighet och hur den egentligen borde se ut.
Det är lätt att ge upp, men det är inte lätt att kämpa.
Idag vågar jag äntligen tro på mig själv, jag lyssnar och förstår mitt inre. Jag börjar acceptera mina ena känslor och står upp för det jag vill och vad jag behöver. Mitt alldeles egna verktyg, som bara jag har tillgång till är jag och min intuition.
Jag var på intervju för någon vecka sedan. När jag kom dit möttes jag utav en ung tjej som visade mig runt på arbetsplatsen och berättade om verksamheten. Jag fick veta lite mer om vad hon kunde erbjuda mig för jobb och hur stor omfattning det kunde generera i. Det visade sig bara vara ett extrajobb, vid behov. Det är inget som jag klarar mig på, jag vill ha ett heltid eller deltidsjobb. Men jag sa inget då, utan gick hem och funderade.
Ju längre tiden gick kände jag mig inte alls bekväm i detta, allt gick väldigt fort och det var som om jobbet redan var kirrat och jag skulle dit idag på introduktion. Hela mitt inre sa ifrån och tillslut tog jag tag i telefonen och skickade ett sms där jag tydligt skrev att jag tyvärr måste tacka nej till jobbet då jag har flera intervjuer att gå på som kanske kan generera i mer arbete. Hon önskade mig lycka till och nu hoppas jag att jag hittar något som passar mig bättre.
Jag har lärt mig att lyssna inåt, förstå hur jag känner och vad jag vill, jag kan inte gå emot mitt hjärta längre, det är sådant som kostar hälsa och välmående och jag har inte råd med det. Jag kände hur tvivlet och oron som funnits i min kropp ett tag släppte taget.
Jag känner inom mig att jag äntligen är på väg att bli fri från alla konstiga normer i vårt samhälle, där det finns människor som tror sig veta, utan att egentligen ifrågasätta. Där man gissar och spekulerar sig till vad andra tänker, tycker och vill. Samhället där människor hejdlöst kör sitt race och hoppas att alla ska följa efter med gott humör.
Jag har fått nog utav detta, om jag känner att jag går emot mitt hjärta säger jag äntligen rakt och öppet NEJ, för min skull och för de andras skull. Jag gör ingenting halvdant längre, jag kommer att göra det som känns rätt för mig.
Är det något som känns olustigt, fel och ditt hjärta vill säga ifrån, LYSSNA, AGERA och gå sedan vidare, med eller utan... Det är inte svårt när du väl vet vad som är rätt, för dig. Låt bördan försvinna!
♦ Lite mer nytta denna dag
♦ När det skrämmer mig till att leva
Vi fick vårt första barn när jag var 24 år, idag är hon tio. Jag var nöjd med att ha ett barn under flera år, jag fick till och med för mig att jag var en "icke bäbismänniska" och tyckte att livet som mamma var hundra ggr jobbigare än vad jag trott. Jag blev besviken på mig själv för att jag kände så och jag slösade alldeles för många år på dessa destruktiva tankar. Varför kände jag så, barn är väl livet gåva, det är väl det vi är skapta för? Eller?...
Jag är yngst och har 2 äldre bröder i den familj som jag föddes i, jag har alltid längtat och saknat en syster och framför allt ville jag ha en bäbis när jag växte upp. Och besvikelsen blev enorm när jag sen fick en bäbis och det var så mycket tuffare än vad jag kunde föreställa mig. Livet som mamma är tufft och all den fokus som tvingar mig att ställa mig själv på andra plats var en tuff utmaning.
Åren gick och efter 5 år började jag/vi känna en längtan efter ett syskon till vår dotter, jag blev gravid och efter 9 månader kom lillasyster. 3 månader senare började jag må dåligt, jag var trött, ledsen, kände mig helt "fel" i kroppen, jag hade en känsla av att jag var allvarligt sjuk. Att det var nått som kunde ta kol på mig. Jag gick till läkaren som kunde konstatera att jag hade en kraftig astma som var aktiv, jag fick medicin och trodde att det skulle bli bra igen. Men jag var konstant sjuk, förkylningar, luftrörskattarrer som avlöste varandra år efter år.
Åren gick utan att jag förstod, utan att jag fick rätt hjälp. Jag fick till och med sömndroppar som jag skulle ge till vår dotter som inte ville sova på nätterna, vilket ledde till att inte vi fick sova, vilket ledde till att livet var en katastrof, hela livet sög stenhårt!
Men idag vet jag, idag förstår jag att jag drabbades utav en förlossningsdepression och idag känner jag en sådan sorg att denna "sjukdom" kommer att skrämma oss till att aldrig våga skaffa flera barn... För när jag sitter vid köksbordet känns det som att det är någon som fattas. Jag har nu i några månader återigen börjat känna en längtan till att skaffa flera barn, men skräcken är för stor för att vi kanske aldrig någonsin ska våga gå igenom detta igen...
Att det inte uppmärksammas under graviditeten, att det ska vara en kamp att få rätt hjälp ska inte få förstöra för oss som vill älska livet, som vill älska våra barn. Kärlek och en massa jävlar anamma till er alla som likt mig vet hur tungt det kan vara!
Idag vet jag och förstår jag att man måste ge upp sitt ego för att vara mamma i några tuffa år OCH det skulle vara bra om man vågar tala om det på MVC- träffarna. Och jag vet att när de blir 4 år eller nått så tycker jag (personligen) att det ändå har varit värt mödan. Men jag vet inte om jag är villig att utsätta mig för den här prövningen nå mer.
♦ En trädgård fylld med liv
En trädgård fylld med liv får bli min framtidsdröm, med en hammock och en hängfåtölj i bambu som dinglar nerför ett träd. Där jag kan sitta och vifta med fötterna, medans gräset kittlar skönt mot min hud. En dröm som blir till min verklighet, en dag.
♦ Lyxig frukost
Mat, kost och hälsa är något av en hobby som jag har, jag älskar att få äta gott, jag älskar att prova på nytt även om idérikedomen tryter många gånger. Men idag efter att jag lämnat tjejerna på dagis/skola gick jag raka vägen till affären och köpte blåbärssoppa, keso, äpplen och frysta hallon. När jag kom hem hade jag bråttom att göra i ordning min lyxiga frukost som är så enkel att göra, perfekt helt enkelt!
♦ Så synd, för dom
♦ Underbara liv
♦ Le och se dum ut
Det gick inte vägen den här gången, heller. :(
Jag var på intervju i måndags på ett företag som jag verkligen verkligen kände för och som jag redan känner till. Men det gick inte hela vägen och det högg lite i bröstet när hon ringde och informerade mig. Ja, det gjorde faktiskt ont fastän jag lovade mig själv att inte dyka ner i besvikelsen den här gången. Men det gick tydligen inte att hjälpa.
Jag söker jobb dagligen, jag går på några intervjuer då & då, jag få också svar att jag inte gått vidare i processen innan intervju... Det känns tufft varje gång. Men en dag hoppas jag att jag ska få mitt självförtoende tillbaka och ett jobb på köpet.
Det var en man som ringde från ett bemanningsföretag där jag sökt en tjänst, den var redan tillsatt men han hade ett kortare uppdrag t.om sista Juli, jag tackade nej. Jag har redan ett dåligt självförtroende pga. detta med att inte hitta något bra jobb, varför skulle jag jobba bort hela min sommar som jag längtat så efter för ett jobb som ändå inte förlängs? Tack, men nej tack! Jag sa att jag är ute efter ett längre uppdrag och han sa att han förstod
Le för fan, LE och se dum ut, känn hur dålig du är så är du kanske i närheten av känslan jag känner just idag... Imorgon tänker jag vara glad igen, men inte idag. SåDså!
♦ All tid i världen
Här vill jag sitta i sommar, jag vill kunna njuta utan oro för ekonomin. Jag vill kunna njuta av mina lediga stunder igen. Jag är lite trött på att höra de som säger att jag ska njuta av min lediga tid, för vem vet hur det känns just för mig? Jag vill inte vara den som ska känna att man ska behöva tigga om korvören en vacker dag. Varför ska jag njuta av att min självkänsla trampas på? Förlåt, men det gör faktiskt lite ont att inte hitta rätt i livet... i arbetslivet. Jag vill njuta av mitt arbete, njuta av att få helg eller semester med min familj, ingenting annat. Jag ligger inte på marken och tycker synd om mig, jag kämpar för att hitta ett jobb, jag skickar iväg 5-10 ansökningar i veckan... Vad mer kan jag göra?
Alltid, all tid.... tid ... All tid är alltid lika dan, det är aktiviteterna som skiljer sig åt, vad som görs med tiden. Min tid är inte längre dyrsam, för jag har så mycket tid över hela dagarna. Tid är något som jag vill ska fyllas av viktiga ting och nu när jag är arbetssökande går min tid till att döda tiden för att dagarna ska gå lite snabbare, för att jag snabbare ska få jobba igen. Tyvärr har detta resulterat i att jag glömmer bort allt det viktiga som ska göras i mitt liv eftersom jag inte längre har rutiner. Rutiner är något jag är i desperat behov av, jag MÅSTE skriva ner allt i min kalender för att komma ihåg, jag måste ha punkter att gå efter för att jag ska må bra. Jag har en fin kalender, trots att jag gått arbetslös sedan december förra året. Men den är tom, nästan heeelt tom. Den visar mig, den påminner mig om att mitt liv just nu bara handlar om att ta död på min tid.
Idag var en underbar dag, jag har varit på en tidig intervju (jag skrev in det i min kalender) och sen åkte jag direkt hem för att påbörja min städning inför min lunch (som också står i min kalender) som jag ska ha för Ida och Linda imorgon. Sen har jag skrivit in alla viktiga dagar och skickat släkten några inbjudan till några av sommarens kalas, sånt som legat i glömska för att jag inte orkat ta itu med det... Jag har ju så mycket tid över så jag glömmer bort det som är viktigt.
Jag vill ha ett jobb, rutiner och glädjen med helger och semester tillbaka. One day I will, soon I hope!
♦ Det var den lördagen
♦ Barndomens eldar väcker liv
♦ PMS- bloggen?
♦ Snillet spekulerar
I hela mitt liv har jag varit en person som malt ner mina tankar tills de snurrar runt och förökar sig till tusen olika tankar. Tankar som jag sedan ivrigt försökt samla ihop till den forna tanken igen för att hitta ett vettigt svar, självklart utan att lyckas. Jag kunde älta i något helt oviktigt hur länge som helst, oftast på kvällarna vid läggdax, eller så vaknade jag mitt i natten. Tankarna snurrde runt runt runt och magen knöt sig, sedan kunde jag älta i något för att sedan glömma bort varför jag hade en klump i magen. Jag blev tokig på alla dessa val och idéer som pluppade upp, för jag fick aldrig ordning på dom. Jag kunde gå runt och älta en massa skit om något inne i mitt huvud bara för att, utan att veta hur sanningen såg ut. Tänk hur många tankar och hjärnceller som hade kunnat sparats, som jag idag aldrig skulle lägga ner min energi på.
Idag har jag blivit en person som slutat att spekulera i hur saker och ting fungerar, hur människor tänker om jag inte vet hur eller vad som är verklighet. Jag har kommit fram till att alla sanningar är olika och att det bästa man kan göra är att när en tanke som tar ens energi kommer lägga ner den tanken tills man kan ta reda på den riktiga sanningen, om det behövs. Man måste våga fråga och man måste våga lägga tankar åt sidan om de tar för mycket energi.
Jag lägger min energi på saker som är viktiga... Det har jag kämpat för och det ska jag stå för i resten av mitt liv. Det känns skönt! :)
♦ När tårar dränker
När tårar dränker mina ögon, igen, när det ilar i hela skallen av förtvivlan känner jag mig lite lättare, äntligen får jag möta ångesten som håller ett stadigt grepp om mig. Äntligen kan jag släppa på lite spänningar och därute är det regn och oväder som råder, precis som i min själ. '
Jag sitter vi köksbordet, jag har betalat en telefonräkning, tandläkaren och annat som snor mina ynka pengar som jag har. Det är barnens pengar (barnbidraget) som går åt till räkningar, några andra pengar får jag ju inte...
Jag skulle vilja fly från verkligheten en stund, få komma till ett jobb, tjäna mina egna pengar sk. lön och bara få ha den där "vanliga vardagen" med aktiviteter och rutiner igen. Det är inte mänskligt att gå hemma i 6 månader och undra vad det är för fel på en som inte lyckas få nått jobb... Vad vill jag göra, vad ska jag göra. Arbetslöshet är ett sätt att bryta ner människor. Idag är en dag som jag vill glömma imorgon när jag vaknar och så regnar det också! :(
Vissa dagar har jag motivation och kan känna glädje, det är de dagar då jag har något att se fram emot. Kanske träffa en vän eller gå på ett läkarbesök, har jag något att göra blir jag glad. Men en dag som denna, regn och tristess, en dag då jag undrar vad det är för fel på mig, vad är det jag vill göra och jag funderar på vad det är för fel på mig? Jag har sjunkit ner på botten av värdelösa tankar som får mig att chippa efter andan.
Jag gör ingen nytta och det känns som om allt är påväg att falla isär.. igen.
♦ Vår egentid i rusket
♦ En kaotisk välkomstkomité
Äntligen är vi samlade, min älskade och efterlängtade man är hemma hos oss igen efter en hel vecka i Las Vegas. Vad jobbigt det har varit att vara utan honom i så många dagar, men nyttigt för oss att få längta efter varandra. Jag är inte van och jag har saknat han otroligt mycket!
Jag och barnen var så exalterade att vår välkomstkomité slutade i stort kaos och gråt, där jag sa upp mig som mamma för en kvart istället för en härlig stund av kramar och skratt... Han var nog redo att sätta sig på ett plan tillbaka till Las Vegas. Men så är vi ju lite mongo i vår familj, så jobbigt det är ibland! ;(
Vi åkte till Palmyra och köpte hem kebab och han fick komma hem till en nybäddad säng och annat piff eftersom jag hunnit plocka och diska undan fint här hemma innan vi drog. Det var ju iof det där städandet som startade mitt och barnens kaosdag, allt tjat om att de skulle plocka undan sina saker. Vi åkte till och med och tvättade bilen innan vi for ut till Arlanda. En kaotisk dag som i varje fall slutade rätt bra nu på kvällen...
Han hade så fina presenter till oss, barnen fick 2 par skor och fina kläder + ett varsit gossedjur. Jag fick make up (Bare minerals), finfint och nattkläder från Victoria´s secret...
Hoppas barnen har somnat, jag är trött och vill gå in i sovrummet och lägga mig tätt ihop med min fina älskling som redan sover där inne. ♥
♦ Tiden springer iväg
♦ Jag mår bra, egentligen
I söndags fick jag en riktig hälsokontroll när jag la mig själv på akuten. Jag har, som ni redan vet, mått dåligt det senaste åren, alla förkylningar står i kö och de blir till luftrörskattarr och allt jag påbörjar i hälsans tecken blir fördröjt.
I söndags, som sagt, åkte jag in då jag haft feber 9 dagar i sträck. Självklart hade jag bara 37.1 när de tog tempen på mig, men de ville ändå ta prover på mig. 5 rör med blod och EKG togs... efter 3 timmar fick jag lämna sjukhuset med resultat som visade att allt var i sin ordning. Förmodligen är det bara mina luftrör som är känsliga och nu kan jag fortsätta min kamp till ett friskt liv. De tog prov på lever, sköldkörtel och annat. Det känns riktigt bra att de tog dessa prover och att proverna ser bra ut, det betyder att jag kan påverka mitt imunförsvar och kondition på kropp och själ alldeles själv.
Vår älskade lilla uteplats
När jag kom hem höll min älskade man på med att lägga trall på ballkongen, han ville överraska mig och det gjorde mig så glad. Nu kan vi sitta där ute och mysa alla härliga dagar på året. Nu har vi även påsklov jag och barnen...
♦ Känner mig bara så:
Sätter mig vid köksbordet, fönstret jag har framför mig visar den nyinredda balkongen som väntar på sällskap. Den väntar på att jag ska komma ut med en stor kopp kaffe i min fina indiska mugg och mysa i solen tillsammans. Den känner sig nog ganska ensam där ute i kylan. Men enligt nyheterna har våren blivit inställd, så du får vänta ett tag till fina du. Fan också.
Jag börjar känna mig tom och rastlös igen, eller är det ensam och ledsen jag känner mig? Det är kanske samma sak? Rastlöshet är lika med ensamhet? Jag vet inte.
Det här med att man känner sig värdelös efter en period av arbetslöshet är inget att leka med, den bryter ner oss, arbetslösheten. Och jag som inte har ett korvöre från A-kassa eller någonting, jag känner mig blottad och tömd. Värdelös!
Jag sitter nu här, framför datan i morgonrock och fryser. Jag söker efter jobb och skickar ansökningar hit och dit.
Jag sökte ett jobb härom veckan, de sökte en kontorsassistent med intresse för skönhet och hälsa. Åhhh vad jag skulle passa där, trodde jag. Jag har ju till och med arbetat med deras produkter. Jag blev så glad, jag ringde upp direkt och frågade lite om tjänsten, efter att jag skickat in ansökan och då det inte framgick vart tjänsten var belägen fick jag svar även på det.
Jag är ju en sån där sprudlande glad människa, pratar gärna och tycker om att vara bland folk. Allt kändes bra, jag var lite nervös under samtalet, pratade kanske lite för fort. Hon sa att det var kul med lite glad energi.
Så fick jag för någon dag sedan ett mail där det stod:
Hej, Tack för din ansökan till tjänsten som "Kontorsassistent med intresse för skönhet och hälsa”. Intresset för tjänsten har varit oerhört stort, och vi måste tyvärr meddela att vi har valt att gå vidare med andra sökande. Du är varmt välkommen att söka andra tjänster hos oss. Vi tackar återigen för din ansökan och önskar dig lycka till i framtiden. Om du inte redan gjort det kan du registrera dig på länken nedan så skickar vi dig information om lediga tjänster när det blir aktuellt.
Jag blev ledsen, såklart och lite besviken, då jag känner att jag verkligen uppfyller alla deras kriterier och krav som stod i annonsen. Jag trodde att jag kanske i varje fall hade en chans att få komma på en intervju...
Jag kände att jag faktiskt ville veta varför jag inte kom vidare i processen, om det kanske var något i mitt CV eller det personliga brevet som inte kändes rätt. Jag skrev lite kort tillbaka så att jag vet vad jag kan förbättra till nästa jobb jag söker:
”Hej, Vad tråkigt. Jag blir lite nyfiken på vad det var som avgjorde ert beslut, eftersom jag har utbildning, stor vana och kompetens för denna tjänst? Vore tacksam om ni tog er tid att besvara min fråga
Med Vänlig Hälsning ##### Jag fick till svar:
H
ej ####, Det var över 120 ansökningar till denna tjänst så tyvärr har vi inte resursera till att göra en återkoppling. Vi är just nu även uppe i en flytt som tar mycket tid, vilket är en av orsakerna. Lycka till i framtiden och jag önskar dig en trevlig kväll! Med Vänlig Hälsning #####
Känner mig bara så: Maktlös, värdelös, ledsen, ensam och rastlös OCH ARBETSLÖS.
Men var inte orolig, jag är i denna dimma bara för en liten stund, snart är jag pigg och glad igen. Förhoppningsvis har förkylningen försvunnit till på lördag.
Ha en fin dag fina du!
♦ Det här med charmiga föremål
