♦ En förlorad vän
2010-01-19 @ 18:01:42
Det är underbart att ha en bästa vän, det är underbart att få följa varann i livet... Det är underbart att få se varandras barn växa upp, det är kanske då man förstår hur länge man faktiskt har känt varandra och kanske då som man förstår hur gammal man faktiskt börjar bli tillslut, då åren rullat på alldeles för fort.
Vi vet är ju så väl att tiden inte alltid räcker till för alla de stunder som man gärna skulle vilja ha med varann, men det fina med riktig vänskap tycker jag, är att man finns där för varandra i vått och torrt, även då man inte träffas regelbundet, eller ofta alls, men man finns Alltid där i varandras Tankar och i varandras Hjärtan...
Min pappa förlorade sin barndomskompis och bästa vän i lördags (65 år)... Det knackade på mamma och pappas dörr igår (måndag) och när pappa öppnade stod där en man i min ålder och meddelade att:
- Pappa är död...
- Han viskade fram orden, berättade pappa för mig i telefon med gråt i rösten. Pappa slog armarna om hans hals (berättade mamma), och förstod säkert inte riktigt vad som hänt, men han kramade om honom, hårt. Sonen fortsatte: - Pappa sa alltid att du var hans bästa vän...
Förstår ni, pappas bästa väns son kom personligen upp till pappa för att berätta... Vilken sorg, vilken saknad, usch så overkligt...!
Han gick i pension i december... Varför är det så ofta så? =(
Det är hemskt hur det gick till, vad vi fått höra så hade han varit ute och gått, halkat och brutit benet så illa att stora pulsådern hade gått sönder, han blev påkörd av en bil och flögs med helikopter till sjukhus, men hans liv gick inte att rädda... Det är så Fruktansvärt overkligt, tårar rinner och chocken infinner sig... Jag vill inte förstå, jag försöker att inte föreställa mig hur det gått till, för jag orkar inte se föreställda bilder i huvudet, eller förstå hur det måste ha sett ut...
Vi satt många gånger och spelade musik tillsammans, jag sjöng, han spelade gitarr och pappa spelade keybord...
Jag sa till pappa att jag, om jag får, vill sjunga på hans begravning. Jag har inte tagit ton på ett bra tag och har avböjt många förfrågningar, men NU skulle jag vilja sjunga för honom, en sista gång...
Det är underbart att ha en bästa vän, det är underbart att få följa varann i livet... Det är underbart att få se varandras barn växa upp, det är kanske då man förstår hur länge man faktiskt har känt varandra och kanske då som man förstår hur gammal man faktiskt börjar bli tillslut, då åren rullat på alldeles för fort.
Vi vet är ju så väl att tiden inte alltid räcker till för alla de stunder som man gärna skulle vilja ha med varann, men det fina med riktig vänskap tycker jag, är att man finns där för varandra i vått och torrt, även då man inte träffas regelbundet, eller ofta alls, men man finns Alltid där i varandras Tankar och i varandras Hjärtan...
Min pappa förlorade sin barndomskompis och bästa vän i lördags (65 år)... Det knackade på mamma och pappas dörr igår (måndag) och när pappa öppnade stod där en man i min ålder och meddelade att:
- Pappa är död...
- Han viskade fram orden, berättade pappa för mig i telefon med gråt i rösten. Pappa slog armarna om hans hals (berättade mamma), och förstod säkert inte riktigt vad som hänt, men han kramade om honom, hårt. Sonen fortsatte: - Pappa sa alltid att du var hans bästa vän...
Förstår ni, pappas bästa väns son kom personligen upp till pappa för att berätta... Vilken sorg, vilken saknad, usch så overkligt...!
Han gick i pension i december... Varför är det så ofta så? =(
Det är hemskt hur det gick till, vad vi fått höra så hade han varit ute och gått, halkat och brutit benet så illa att stora pulsådern hade gått sönder, han blev påkörd av en bil och flögs med helikopter till sjukhus, men hans liv gick inte att rädda... Det är så Fruktansvärt overkligt, tårar rinner och chocken infinner sig... Jag vill inte förstå, jag försöker att inte föreställa mig hur det gått till, för jag orkar inte se föreställda bilder i huvudet, eller förstå hur det måste ha sett ut...
Vi satt många gånger och spelade musik tillsammans, jag sjöng, han spelade gitarr och pappa spelade keybord...
Jag sa till pappa att jag, om jag får, vill sjunga på hans begravning. Jag har inte tagit ton på ett bra tag och har avböjt många förfrågningar, men NU skulle jag vilja sjunga för honom, en sista gång...
♣Bille, vila i Frid♣
Kommentarer
Trackback
