♦ God fortsättning på livet
Tiden rusar, tiden stannar för att åter igen rusa, för att stanna, igen... Men tid, vad är det? Egentligen bara ett dumt påhitt för att vi ska stressa oss effektiva, kanske?...
♦ Vänner för livet
I nästa vecka har jag varit hemma ett helt år, 3 månader var jag sjukskriven för stress då jag var en utbränd själ och efter det var jag tvungen att säga upp mig. Året har lärt mig vad som är viktigt för just mig och min familj, jag har lärt mig att inte ta på mig sådant som inte känns rätt i hjärtat. Med min älskade familj och mina vänner omkring mig har jag kommit tillbaka och längtar nu att sätta igång med arbete och allt som livet har att erbjuda mig. <3 Älskar er alla som på ett eller annat sätt funnits där och som lärt mig vad som är viktigt!
Vänskap är att stötta, vänskap är att lyssna och komma med förslag, men alltid utan att döma och påpeka på ett negativt sätt. Vänskap är att finnas för varandra oavsett olikhet och skillnader, även de stunder då man inte alltid håller med eller förstår. En sann vän finns alltid där bredvid, även om det är på 50 mils avstånd. Vänskap för mig är att vara den man är oavsett vilka eller vem som är bredvid en. Att man följer med på varandras väg i lycka eller sorg för det är ju ändå så att livet är en berg och dalbana och med en vän eller flera runt omkring sig är man fast med livets säkerhetsbälte, om och när man är på väg att falla. <3
♦ Lev livet på ett ärligt vis
Varje dag möts jag av nya insikter, nya upplevelser som lär mig att våra dagar alltid har något att erbjuda oss, men bara OM jag är öppen för det.
Varje dag är möjligheten stor att jag även möts utav motgång, men jag har lärt mig att handskas med den och OM jag är villig att möta den med ett mod lär jag mig även att se en motgång med ett öppet sinne.
Jag är inte längre rädd för att möta livet, jag är inte längre rädd för att ifrågasätta mina tankar. Även om det kan svida till lite i själen så är det ett sätt att släppa taget, för annars kan man aldrig gå vidare och leva livet på ett ärligt sätt.
Jag har lärt mig att se livet i vitögat nu, jag är inte längre rädd för en motgång eller två. Jag är bara rädd för att komma till den del av livet då jag ger upp utan att ha försökt, för det finns ju så mycket underbart här i livet som livet har att erbjuda oss.
:) Njut vänner och våga vara dig själv hur mycket människor än projicerar sitt egna elände på andra.
♦ Lusten är påväg tillbaka
När jag och mina fina vänner satt på tåget i fredags kväll var vi äntligen på väg till Skåne för att träffa vår Maria. Vi skulle äntligen få en helg tillsammans som vi alla längtat efter, väldigt länge.
När vi kom in i tåget satte vi oss med en varsin sallad vid ett bord för fyra, där satt vi och njöt av att kunna prata i flera timmar utan att bli avbrutna. När vi kom fram till Lund var klockan nio och där stod Maria och väntade på oss. Vi åkte hem till deras underbara hus där det serverades ost, kex, frukt och vin. Otroligt upplyftande och gott!
På lördagen blev det en sväng in till Lund där vi strosade runt i sex timmar (men som kändes som tre) vi har hela tiden så mycket att ta igen efter alla år av barn och familjeliv. Livet är underbart om man har stunder som dessa att se fram emot!
På lördagskvällen blev det räkfrossa och lite mera vin för oss som inte har magen i vädret. Det var planering av bröllop nästa sommar och vi har även 2 små bäbisar att träffa vid årsskiftet, tänk vad mycket fint att se fram emot?!
Den här helgen kan jag leva på länge, snart träffas vi igen och då blir det hemma hos mig. :)
Jag blir lycklig utav glädjen jag känner inom mig när jag fick frågan att få sjunga på bröllopet och jag ska även få äran att göra håret på bruden, eventuellt sminket också. För några år sedan hade jag aldrig orkat tacka ja, för några år sedan hade jag fått ångest utav bara tanken... Men idag känner jag att jag äntligen har lagt de dåliga åren bakom mig. Nu känner jag mig glad, stark och lusten börjar smyga sig tillbaka igen!!!
Pretty lycklig!
♦ Att våga känna efter
Ibland står man och slår sitt huvud i väggen utan att någon reagerar, ingen verkar bry sig.. Man känner sig sviken, ledsen, missförstådd, misslyckad och förvirrad.
Alla år utav tvivel och alla år utav dessa förfärade känslor utav hopplöshet och ensamhet är nu äntligen på väg att försvinna, de passerar i varje fall lite fortare nu än förr. Destruktiva tankar dödar vårt inre.
Alla de tårar jag har gråtit varade inte i all evighet som jag då så många gånger varit övertygad om. Maktlöshet är något vi själva väljer att känna, det är ett vapen och ett redskap som hjälper oss att förneka vår egna verklighet och hur den egentligen borde se ut.
Det är lätt att ge upp, men det är inte lätt att kämpa.
Idag vågar jag äntligen tro på mig själv, jag lyssnar och förstår mitt inre. Jag börjar acceptera mina ena känslor och står upp för det jag vill och vad jag behöver. Mitt alldeles egna verktyg, som bara jag har tillgång till är jag och min intuition.
Jag var på intervju för någon vecka sedan. När jag kom dit möttes jag utav en ung tjej som visade mig runt på arbetsplatsen och berättade om verksamheten. Jag fick veta lite mer om vad hon kunde erbjuda mig för jobb och hur stor omfattning det kunde generera i. Det visade sig bara vara ett extrajobb, vid behov. Det är inget som jag klarar mig på, jag vill ha ett heltid eller deltidsjobb. Men jag sa inget då, utan gick hem och funderade.
Ju längre tiden gick kände jag mig inte alls bekväm i detta, allt gick väldigt fort och det var som om jobbet redan var kirrat och jag skulle dit idag på introduktion. Hela mitt inre sa ifrån och tillslut tog jag tag i telefonen och skickade ett sms där jag tydligt skrev att jag tyvärr måste tacka nej till jobbet då jag har flera intervjuer att gå på som kanske kan generera i mer arbete. Hon önskade mig lycka till och nu hoppas jag att jag hittar något som passar mig bättre.
Jag har lärt mig att lyssna inåt, förstå hur jag känner och vad jag vill, jag kan inte gå emot mitt hjärta längre, det är sådant som kostar hälsa och välmående och jag har inte råd med det. Jag kände hur tvivlet och oron som funnits i min kropp ett tag släppte taget.
Jag känner inom mig att jag äntligen är på väg att bli fri från alla konstiga normer i vårt samhälle, där det finns människor som tror sig veta, utan att egentligen ifrågasätta. Där man gissar och spekulerar sig till vad andra tänker, tycker och vill. Samhället där människor hejdlöst kör sitt race och hoppas att alla ska följa efter med gott humör.
Jag har fått nog utav detta, om jag känner att jag går emot mitt hjärta säger jag äntligen rakt och öppet NEJ, för min skull och för de andras skull. Jag gör ingenting halvdant längre, jag kommer att göra det som känns rätt för mig.
Är det något som känns olustigt, fel och ditt hjärta vill säga ifrån, LYSSNA, AGERA och gå sedan vidare, med eller utan... Det är inte svårt när du väl vet vad som är rätt, för dig. Låt bördan försvinna!
♦ Lite mer nytta denna dag
♦ När det skrämmer mig till att leva
Vi fick vårt första barn när jag var 24 år, idag är hon tio. Jag var nöjd med att ha ett barn under flera år, jag fick till och med för mig att jag var en "icke bäbismänniska" och tyckte att livet som mamma var hundra ggr jobbigare än vad jag trott. Jag blev besviken på mig själv för att jag kände så och jag slösade alldeles för många år på dessa destruktiva tankar. Varför kände jag så, barn är väl livet gåva, det är väl det vi är skapta för? Eller?...
Jag är yngst och har 2 äldre bröder i den familj som jag föddes i, jag har alltid längtat och saknat en syster och framför allt ville jag ha en bäbis när jag växte upp. Och besvikelsen blev enorm när jag sen fick en bäbis och det var så mycket tuffare än vad jag kunde föreställa mig. Livet som mamma är tufft och all den fokus som tvingar mig att ställa mig själv på andra plats var en tuff utmaning.
Åren gick och efter 5 år började jag/vi känna en längtan efter ett syskon till vår dotter, jag blev gravid och efter 9 månader kom lillasyster. 3 månader senare började jag må dåligt, jag var trött, ledsen, kände mig helt "fel" i kroppen, jag hade en känsla av att jag var allvarligt sjuk. Att det var nått som kunde ta kol på mig. Jag gick till läkaren som kunde konstatera att jag hade en kraftig astma som var aktiv, jag fick medicin och trodde att det skulle bli bra igen. Men jag var konstant sjuk, förkylningar, luftrörskattarrer som avlöste varandra år efter år.
Åren gick utan att jag förstod, utan att jag fick rätt hjälp. Jag fick till och med sömndroppar som jag skulle ge till vår dotter som inte ville sova på nätterna, vilket ledde till att inte vi fick sova, vilket ledde till att livet var en katastrof, hela livet sög stenhårt!
Men idag vet jag, idag förstår jag att jag drabbades utav en förlossningsdepression och idag känner jag en sådan sorg att denna "sjukdom" kommer att skrämma oss till att aldrig våga skaffa flera barn... För när jag sitter vid köksbordet känns det som att det är någon som fattas. Jag har nu i några månader återigen börjat känna en längtan till att skaffa flera barn, men skräcken är för stor för att vi kanske aldrig någonsin ska våga gå igenom detta igen...
Att det inte uppmärksammas under graviditeten, att det ska vara en kamp att få rätt hjälp ska inte få förstöra för oss som vill älska livet, som vill älska våra barn. Kärlek och en massa jävlar anamma till er alla som likt mig vet hur tungt det kan vara!
Idag vet jag och förstår jag att man måste ge upp sitt ego för att vara mamma i några tuffa år OCH det skulle vara bra om man vågar tala om det på MVC- träffarna. Och jag vet att när de blir 4 år eller nått så tycker jag (personligen) att det ändå har varit värt mödan. Men jag vet inte om jag är villig att utsätta mig för den här prövningen nå mer.
♦ En trädgård fylld med liv
En trädgård fylld med liv får bli min framtidsdröm, med en hammock och en hängfåtölj i bambu som dinglar nerför ett träd. Där jag kan sitta och vifta med fötterna, medans gräset kittlar skönt mot min hud. En dröm som blir till min verklighet, en dag.
♦ Lyxig frukost
Mat, kost och hälsa är något av en hobby som jag har, jag älskar att få äta gott, jag älskar att prova på nytt även om idérikedomen tryter många gånger. Men idag efter att jag lämnat tjejerna på dagis/skola gick jag raka vägen till affären och köpte blåbärssoppa, keso, äpplen och frysta hallon. När jag kom hem hade jag bråttom att göra i ordning min lyxiga frukost som är så enkel att göra, perfekt helt enkelt!
♦ Så synd, för dom
♦ Underbara liv
♦ Le och se dum ut
Det gick inte vägen den här gången, heller. :(
Jag var på intervju i måndags på ett företag som jag verkligen verkligen kände för och som jag redan känner till. Men det gick inte hela vägen och det högg lite i bröstet när hon ringde och informerade mig. Ja, det gjorde faktiskt ont fastän jag lovade mig själv att inte dyka ner i besvikelsen den här gången. Men det gick tydligen inte att hjälpa.
Jag söker jobb dagligen, jag går på några intervjuer då & då, jag få också svar att jag inte gått vidare i processen innan intervju... Det känns tufft varje gång. Men en dag hoppas jag att jag ska få mitt självförtoende tillbaka och ett jobb på köpet.
Det var en man som ringde från ett bemanningsföretag där jag sökt en tjänst, den var redan tillsatt men han hade ett kortare uppdrag t.om sista Juli, jag tackade nej. Jag har redan ett dåligt självförtroende pga. detta med att inte hitta något bra jobb, varför skulle jag jobba bort hela min sommar som jag längtat så efter för ett jobb som ändå inte förlängs? Tack, men nej tack! Jag sa att jag är ute efter ett längre uppdrag och han sa att han förstod
Le för fan, LE och se dum ut, känn hur dålig du är så är du kanske i närheten av känslan jag känner just idag... Imorgon tänker jag vara glad igen, men inte idag. SåDså!
♦ All tid i världen
Här vill jag sitta i sommar, jag vill kunna njuta utan oro för ekonomin. Jag vill kunna njuta av mina lediga stunder igen. Jag är lite trött på att höra de som säger att jag ska njuta av min lediga tid, för vem vet hur det känns just för mig? Jag vill inte vara den som ska känna att man ska behöva tigga om korvören en vacker dag. Varför ska jag njuta av att min självkänsla trampas på? Förlåt, men det gör faktiskt lite ont att inte hitta rätt i livet... i arbetslivet. Jag vill njuta av mitt arbete, njuta av att få helg eller semester med min familj, ingenting annat. Jag ligger inte på marken och tycker synd om mig, jag kämpar för att hitta ett jobb, jag skickar iväg 5-10 ansökningar i veckan... Vad mer kan jag göra?
Alltid, all tid.... tid ... All tid är alltid lika dan, det är aktiviteterna som skiljer sig åt, vad som görs med tiden. Min tid är inte längre dyrsam, för jag har så mycket tid över hela dagarna. Tid är något som jag vill ska fyllas av viktiga ting och nu när jag är arbetssökande går min tid till att döda tiden för att dagarna ska gå lite snabbare, för att jag snabbare ska få jobba igen. Tyvärr har detta resulterat i att jag glömmer bort allt det viktiga som ska göras i mitt liv eftersom jag inte längre har rutiner. Rutiner är något jag är i desperat behov av, jag MÅSTE skriva ner allt i min kalender för att komma ihåg, jag måste ha punkter att gå efter för att jag ska må bra. Jag har en fin kalender, trots att jag gått arbetslös sedan december förra året. Men den är tom, nästan heeelt tom. Den visar mig, den påminner mig om att mitt liv just nu bara handlar om att ta död på min tid.
Idag var en underbar dag, jag har varit på en tidig intervju (jag skrev in det i min kalender) och sen åkte jag direkt hem för att påbörja min städning inför min lunch (som också står i min kalender) som jag ska ha för Ida och Linda imorgon. Sen har jag skrivit in alla viktiga dagar och skickat släkten några inbjudan till några av sommarens kalas, sånt som legat i glömska för att jag inte orkat ta itu med det... Jag har ju så mycket tid över så jag glömmer bort det som är viktigt.
Jag vill ha ett jobb, rutiner och glädjen med helger och semester tillbaka. One day I will, soon I hope!
♦ Det var den lördagen
♦ Barndomens eldar väcker liv
