Mina Fina Underbara...

---

Ibland står man och slår sitt huvud i väggen utan att någon reagerar, ingen verkar bry sig.. Man känner sig sviken, ledsen, missförstådd, misslyckad och förvirrad.

Alla år utav tvivel och alla år utav dessa förfärade känslor utav hopplöshet och ensamhet är nu äntligen på väg att försvinna, de passerar i varje fall lite fortare nu än förr. Destruktiva tankar dödar vårt inre.
Alla de tårar jag har gråtit varade inte i all evighet som jag då så många gånger varit övertygad om. Maktlöshet är något vi själva väljer att känna, det är ett vapen och ett redskap som hjälper oss att förneka vår egna verklighet och hur den egentligen borde se ut.

Det är lätt att ge upp, men det är inte lätt att kämpa.


Idag vågar jag äntligen tro på mig själv, jag lyssnar och förstår mitt inre. Jag börjar acceptera mina ena känslor och står upp för det jag vill och vad jag behöver. Mitt alldeles egna verktyg, som bara jag har tillgång till är jag och min intuition.

Jag var på intervju för någon vecka sedan. När jag kom dit möttes jag utav en ung tjej som visade mig runt på arbetsplatsen och berättade om verksamheten. Jag fick veta lite mer om vad hon kunde erbjuda mig för jobb och hur stor omfattning det kunde generera i. Det visade sig bara vara ett extrajobb, vid behov. Det är inget som jag klarar mig på, jag vill ha ett heltid eller deltidsjobb. Men jag sa inget då, utan gick hem och funderade.
Ju längre tiden gick kände jag mig inte alls bekväm i detta, allt gick väldigt fort och det var som om jobbet redan var kirrat och jag skulle dit idag på introduktion. Hela mitt inre sa ifrån och tillslut tog jag tag i telefonen och skickade ett sms där jag tydligt skrev att jag tyvärr måste tacka nej till jobbet då jag har flera intervjuer att gå på som kanske kan generera i mer arbete. Hon önskade mig lycka till och nu hoppas jag att jag hittar något som passar mig bättre.

Jag har lärt mig att lyssna inåt, förstå hur jag känner och vad jag vill, jag kan inte gå emot mitt hjärta längre, det är sådant som kostar hälsa och välmående och jag har inte råd med det. Jag kände hur tvivlet och oron som funnits i min kropp ett tag släppte taget.

Jag känner inom mig att jag äntligen är på väg att bli fri från alla konstiga normer i vårt samhälle, där det finns människor som tror sig veta, utan att egentligen ifrågasätta. Där man gissar och spekulerar sig till vad andra tänker, tycker och vill. Samhället där människor hejdlöst kör sitt race och hoppas att alla ska följa efter med gott humör.

Jag har fått nog utav detta, om jag känner att jag går emot mitt hjärta säger jag äntligen rakt och öppet NEJ, för min skull och för de andras skull. Jag gör ingenting halvdant längre, jag kommer att göra det som känns rätt för mig.

Är det något som känns olustigt, fel och ditt hjärta vill säga ifrån, LYSSNA, AGERA och gå sedan vidare, med eller utan... Det är inte svårt när du väl vet vad som är rätt, för dig. Låt bördan försvinna!