♦ Att inte längre få vara
Sitter och gråter just nu, var inne på Vimmelmammans blogg och läste om en tjej som inte längre får vara med sin familj, sina små barn. Usch, vad jag blir ledsen, stackars familj och vilken smärta och ångest hon måste gått igenom. Men Jag kunde inte läsa vidare, jag orkade helt enkelt inte det...
Stackars stackars stackars er som går igenom detta nu... Jag vet hur det kan kännas, jag har levt nära den erfarenheten då min pappa varit på gränsen till att lämna oss flera gånger... Då vi inte vetat vad som komma ska och jag kan skriva att den mannen, min pappa, har totalt gått igenom fler än 30 operationer i magen... och han är positiv och glad ända in i benmärgen... Fin, givmild och glad för att han lever.
Men det har satt sina spår hos mig, tex. så vågar jag aldrig hoppas för mycket på det som är just nu, jag vågar aldrig släppa den där känslan av oro. Något som ofta klurar runt i mitt huvud är: "ta vara på lyckan, var förberedd, något kommer snart i vägen"...
För Vi levde trots allt med ovisshet och stress i 15 år... stackarn råkar alltid ut för något, men nu har det varit ganska lugnt ett tag...
Därför lever jag nu med en inre stress i nästan alla situationer jag befinner mig i, men jag och min familj har blivit starka och positiva människor som står upp mot livet... trots motgångar, för Vi vet att livet fortsätter trots trots sorgen och smärtan man går igenom när någon är sjuk eller i värsta fall när man förlorar någon, livet fortsätter och det bästa man kan göra är att ta hand om varandra.
Men oj, vad jag blir ledsen när jag tänker mig in i vilken panik det måste vara att veta att man inte ska få se sina barn växa upp... Jag vill inte tänka på det, jag vill inte skriva om det, igentligen, men jag bara kände att jag måste! =´(
STYRKA TiLL ER! ♥
