Mina Fina Underbara...

 

Här sitter jag och tittar ut genom köksfönstret vid köksbordet och känner mig... lite vemodig. Det kan vara regnet som just nu är förenat med solsken, det kan vara jag som lyckats med så mycket på så kort tid så jag vet inte hur jag ska kunna sortera alla intryck. Det kan vara tristessen och väntan, det kan vara att jag inte varit ute på mina promenader på några dagar... eller väntan på besked, besked om jag ska få cafét överlåtet till någon annan förväntansfull själ som ska driva det vidare, förhoppningsvis mycket mer framgångsrikt än vad jag orkade med.

Det kan också vara ångest på väg upp, pga. av alla spänningar som jag bär på, det kan vara därför jag känner mig hopplöst rastlös just nu. Och kanske en gnutta förväntansfull tristess och vemod för att jag börjar ett nytt äventyr i augusti, för jag avskyr att vänta, jag vill att saker ska hända NU på en gång, för annars är jag rädd att det ska rinna ut i sanden...

 

Nu ska jag hälla pannkaksmeten i ugnsformen till de förvantansfull pannkaksmonstren som strax ska få mat ... :)