Mina Fina Underbara...

 

Måndag: Barn på dagis och skola, mamman åker till Nathalie och masserar, får sedan sina naglar fixade.

---

Jag har precis tittat in i ugnen på min underbara lasagne som jag gjort till mig och mina 2 underbara tjejer. Deras pappa är på jobbmöte och därefter på middag hela kvällen, så det får bli en alldeles underbar liten tjejmiddag.

 

Det känns som om allt är rosenrött och underbart idag efter att jag tittat och fått energi från Mia Skäringers "Grötö" som jag missade igår för att jag istället fick ett tuppjuck och grät mig till sömns medans sambon sov i dotterns rum. Hon fick ligga i vår säng och jag kramade om hennes arm när jag låg där brevid, jag trodde att hon sov. Men när hon istället gav mig ett av sina gossedjur att krama om... förstod jag att hon var vaken. Stackars barn och en galen morsa! ;)

 

Men i morse flög jag in till han, där han låg alldeles nyvaken och kramades en stund, medans en tår föll, för jag är en sån idiot som aldrig någonsin kan vara nöjd med det jag har framför mig.

 

MAN KAN INTE SLÅ PÅ EN KAKA OCH TRO ATT DEN LIGGER DÄR  HEL OCH FIN I BURKEN NÄR MAN ÖPPNAR LOCKET IGEN! NÄR ska jag lära mig?

 

Psst.

È Jag öppenhjärtlig? NE, INTE RÅÅÅÅ, jag är den jag är, hur som helst, i bloggen eller ute bland livet! ;)

 

 

 

Just nu sitter jag ihopkurad i soffan med en kopp te (sweet chai Yogi) de har små söta meddelanden på snöret till varje tepeåse, idag fick jag denna klockrena. Det är ju så här man ska och borde tänka, det är så man bör leva...

 Forgett the past, move your attention, turn to the future

Innan jag gjorde iordning mitt te låg jag på spikmattan med tända ljus, rökelse och skön musik i bakgrunden i 30 minuter ungefär. Jag försöker och jag försöker varje dag att hitta mitt lugn. Jag känner hur stressen dröjer sig kvar, hur den handgripligen försöker att klamra sig fast, hur den sipprar ut i varje cell genom kroppen. Jag känner hur missnöjet sprider sig i själen, hur det faktiskt värker i mitt hjärta och jag känner inte igen mig själv längre, stressen har förstört mig.

 

Jag tycker att livet är jobbigt att leva, inte så att jag inte vill leva livet, men det som livet har att erbjuda mig just nu är inte det jag önskar och det känns inte rätt någonstanns, jag känner mig fel. Jag vill försvinna, jag vill aldrig mer vara den jag är idag, jag vill jag vill och vill så jäkla mycket, men mest vill jag bort från den här lilla bitterbrittan i min kropp som förpestar mitt liv!

 

Jag är inte ens i närheten till att vara i balans, men gud vad jag längtar tills den dagen då jag är där stående på en tå i harmoni med mig själv. En dag ska jag stå där och balansera på en kritvit sandstrand någonstanns på jorden.

 

 

Jag har åkt på en kur mot bältros igen, jag har under några dagar haft värk på samma sätt som förra gången i december och igår blossade 2 små blåsor upp vid höger ögonbryn och det sattes in en kur som jag ska knapra i en vecka för att försöka hindra spridning.

 

 

 

 

 

---

Upp och ner fram och tillbaka. Ja, det skulle nog kunna vara en sammanfattning för den här dagen. Jag började morgonen med en promenad, äntligen har jag bra musik i lurarna, min sambo köpte nämligen spotify till mig i alla hjärtansdagspresent. Sedan blev det att möblera och städa lilla tjejens rum efter frukost och en MASSA jäkla bråk, tjat och skrik med barnen HELA dagen. De har varit något otroligt jobbiga idag och flera gånger funderade jag på vad jag egentligen gett mig in på!!!

 

Men jag har äntligen landat i soffan och sitter nu och sammanfattar denna jobbiga dag! 

 

Till middag gjorde jag en Chicken tikka butter masala, den blev god, men inte lika len som på min favvorestaurang. Jag ska prova ha i mindre koriander och muskot nästa gång, men här kommer receptet:

 

 

5 kycklingfiléer (3 cm bitar)

3 msk tomatpuré

3 dl vatten

1 msk garam masala krydda

0,5 msk muskotnötkrydda

3 cm riven ingefära

1 vitlöksklyfta

1 knippe färk koriander tsk salt

2 dl grädde

 

 

Börja med att steka kycklingfiléerna i 5-10 minuter (ej så mycket färg på kycklingen).

Ha sedan i med tomatpuré, 3 dl vatten, häll sedan i kryddorna, saltet, ingefäran och vitlöken och blanda väl.

Efter 10 minuter kan du hälla i grädden och den färska koriandern, låt småputtra i 5 minuter till.

Smaka av med ev. lite mer salt.

 

 

 

Jag kommer på mig själv sittandes här i sängen med laptopen i knät, funderandes på vad KÄRLEK egentligen är och betyder för mig. Jag känner att jag vill skriva något om det starka ordet "kärleken" just denna dag. Jag kan inte fly undan längre. 

 

 

Det är få människor omkring mig som jag känner att jag genuint har någon gemensam kärlek till. Jag menar inte att jag inte älskar någon eller att någon inte älskar mig, utan jag menar den där genuina känslan där jag är fullständigt säker på att kärlek finns emellan oss.

 

Den där stunden där vi på riktigt och helt ärligt kan känna att vi älskar varandra, den där relationen där man förstår varandra, även när man tycker olika och där man faktiskt stöttar varandra i elände och i lycka. Den där kramen som man vet kommer från hjärtat och inte förnuftet, där känslan "jag borde väl", inte får ta plats.

 

Den där känslan där man inte kan tänka sig att leva sitt liv utan den personen hos sig, brevid sig eller i hjärtat. Den känslan finns inte alltid hos mig i sällskap med människor, men jag vet vilka som får mig att känna kärlek och det är jag tacksam för.

 

 

 

 

 

 

Jag har ju sagt att jag ska yoga varje morgon, ställa klockan på 6... SÅ jag ska ställa den på 5.50 (så jag kan snoza en ggn) och sen ska jag yoga/meditera (som lovat) i 30 minuter och sen blogga direkt efter... Jag kommer alltid på saker att skriva om under min yoga/meditation och sen under dagen så har jag alltid glömt bort allt. Så, ett litet test är påväg och så ska jag se om jag kan få mig själv att må lite bättre när jag har nya rutiner att följa...

 

 

Jaja, ALLT är värt att testa, annars vet man ju inte vad som fungerar, eller?

 

Kram då och vet du, det finns många sidor av ett sätt...

 

 

Igår blev den en middag i en härlig miljö på Görvälns slott med några goda vänner som vi inte träffat på ett tag .Vilken härlig miljö, en miljö där jag hela tiden springer omkring med kameran i högsta hugg bland vinklar och vrår.

 

Jag blir så glad när jag i huvudet planerar och drömmer mig bort till de där underbara rutinerna som jag bestämt mig för att ha varje morgon, om jag får in dessa så fortsätter nog hela dagen med en massa bra och nyttigt... Ställa klockan på 6 varje morgon, tända ett härligt doftljus, sätta på lugn musik, rulla ut den blå yogamattan i vardagsrummet och sen aktivera den morgontrötta kroppen med yoga och sedan spikmatta i 10 minuter. Det låter ju så underbart och jag har verkligen bestämt mig nu!

 

 

Så, jag ställde klockan på 6, snozade och gick upp när klockan var 6.35 (tror jag). När jag kom upp gjorde jag alla de beskriva procedurer som ovan, förutom att när musiken skulle sätta igång fungerade inte cd-spelaren, tur att jag har min telefon. På mattan satt jag harmoniskt med benen i "kors" och plötsligt hade jag ingen som helst aning om HUR jag skulle börja eller vad som skulle göras. Jag sträckte ut höger ben och sen efter en liten stretch blev det vänster ben ut, sen var  min yoga över och jag la mig på spikmattan istället.

 

Vardag igen och jag som trodde att jag skulle få måndagen till att smälta mina intryck från helgen på Frötuna, kanske sitta och skriva i lugn och ro. Men icke sa nicke...

 

När jag igår ställde mig i hissen på väg upp till lägenheten fick jag en sån där jobbig huvudvärk som inte ville ge med sig på några timmar. När jag kramade N innanför ytterdörren kände jag att hon var varm, tempen visade 38, någonting. Så det fick bli en annorlunda måndag, jag har båda tjejerna hemma och jag själv känner mig helt sänkt och lite konstig i halsen. Vi har tittat på båda filmerna om "Barnen i Bullerbyn" och köpte hem chips m. dipp, popcorn och ostbågar... Japp, tröstäta är väl min grej antar jag! ;)

 

 

---

Nu satt jag äntligen i bilen påväg till en plats där jag aldrig varit förr, mina förväntningar var höga, nästan som att detta skulle förändra mitt liv, på något vis.

 

Efter att jag kört av E4:an möttes jag av en smal och slingrig skogsväg som var täckt av en massa vit snö, alldeles gnistrande vit snö som knappt rörts av passerande bilar, jag hade nog kört av om där inte fanns långa smala pinnar längs vägkanten.

Efter en stund när jag såg den stora allén förstod jag att jag var nära, efter ytterligare en bit uppenbarade sig en stor gul byggnad framför mig, äntligen var helgen som jag längtat efter, kommen.

Jag körde upp mot huset och när jag kom nära med bilen såg jag att fasaden hade sina skavanker och jag började fundera på hur det såg ut där inne.

 

 

 

 

Jag parkerade och förväntansfullt gick jag in genom den mörkbruna jättelika dörren, handtaget var i samma höjd som mitt huvud och jag kände mig som en liten figur i sagan om Guldlock när jag trippade in genom den stora dörren.

 

När jag kom in möttes jag av en sprakande brasa och mina tvivel pga. skavanker på fasaden var som bortblåsta. Det var tomt på människor, det fanns ingen där, jag måste ha varit den första att anlända. Jag klev på och efter några sekunder hörde jag plötsligt några kvinnliga röster från ett rum intill och där kom kursledaren emot mig. Hon sträckte fram en korg och jag fick slumpmässigt ta upp en nyckel, det blev rum nr. 17.

 

 

Rummen låg i en annan byggnad "runt hörnet av herrgården" och jag gick  ganska snart upp till mitt rum. Det första jag gjorde var att känna av stämningen, energin var lugn och det var ett otroligt rogivande rum där jag omedelbart trivdes. Där stod 2 sängar brevid varann med ett nattduksbord emellan sig, jag packade sedan upp mina saker och tände några ljus och la mig ner i sängen för att koppla av i 20 minuter innan samlingen.

Men plötsligt när jag låg där hördes ett rassel från ytterdörren.

 

- Men vad är nu det här, jag har verkligen sett fram emot att få ett alldeles eget rum. Tänkte jag för mig själv. Jag hade ju till och med dubbelcheckat detta med kursledaren dagen innan och plötsligt kände jag hur irritationen växte inom mig.

Och in kom en liten mörkhårig dam med en spretig lugg och glasögon, jag flög upp ur sängen och gick fram till mina nycklar som låg i jackan och javisst, vi konstaterade att hon också fått nyckel nr. 17 på något underligt vis. Damen presenterade sig innan hon ganska omedelbart gick ner för att höra efter vad som blivit fel...

 

Livet på Andra Sidan

Så märkligt, igår kväll vid niotiden, när min sambo var ute på svensexan kom en doft av ÖL svepandes emot mig, jag blev rädd att det skulle hända honom någonting, men nu ligger han i sängen och ingenting hade hänt, som tur är. Idag när jag pratade med min mamma i telefon berättade hon att hon och morbror fått åka upp till morfar, för sjuksystrarna trodde att hans sista andetag var nära. Jag berättade för henne om doften av ÖL, men sen var det ingenting mer med det.

 

Nu på kvällen låg jag i sängen (vi gick och la oss kl nio) kom jag att tänka på den där doften igen och kom på att morfar jobbade ju på vin & spritcentralen och nu ikväll tog han sitt sista andetag, pappa ringde för en stund sen. För 12 år sen dog min mormor, innan kände jag hennes doft när jag gick upp i trappan från mitt rum. Dagen efter frågade jag mamma om hon varit hos mormor (som bodde 500 meter från oss), men det hade hon inte och 2 dagar senare tog hon sitt sista andetag.

 

Lilla Morfar

Även om du blev en gammal man (97 år), en morfar som jag idag känner att jag inte riktigt fick lära känna, även om vi träffades för jämnan. Du var en man som inte direkt ville visa oss känslor, men trots allt sitter jag just nu i en liten chock, jag skakar faktiskt i hela kroppen och det känns i mitt hjärta, på något konstigt sätt. Det kommer inga tårar, inte ännu ivarjefall, men jag vet att de kommer att falla ner på mina kinder en dag då allt fått sjunka in.

Morfar, vila i frid och ta hand om varandra "däruppe"  nu. Jag hoppas att ni kommer att finnas vid vår sida och att Du kan och vill finnas här på ett annat sätt än förr. Att ni ger oss energi och styrka att klara av alla hinder som nu kommer att komma i vår väg, nu när allt ska fördelas. Den här dagen har vi varit skräckslagna inför, jag vet att det kommer att bli en prövotid, men jag hoppas att det ska gå skonsamt till och framför allt att vi alla ska bli nöjda och Jag hoppas att det ska bli rättvist, så rättvist som det går... För min älskade mammas skull!

 

 

 

---

.

 

 

Det var svensexa igår så jag och flickorna var ensamma hemma, jag har tänkt hela veckan att vi bara skulle slappa hela lördagen.

 

Klockan 9 var det bara vi hemma, han åkte in för att träffa grabbarna kl 9.30.

Jag började med en kopp kaffe framför nyhetsmorgon (i vanlig ordning), sen dukade jag fram frukost i köket som vi i lugn och ro fick i oss, allt var i harmoni och balans. Vid bordet frågade jag tjejerna vad vi skulle hitta på och Wilma

(9 år) sa att hon ville ringa sin kompis och fråga om hon ville komma till oss. Då sa jag att ifall hon inte kunde komma till oss så kunde jag ringa min bror och fråga om vi kunde åka dit och träffa alla småkusiner... Och så tänkte jag för mig själv: - Jahaa ja, där sprack min "lugna" lördagsplanering.

 

Hon ringde sin kompis, men de hade andra planer och jag ringde min bror, men de var inte hemma. Jag funderade genast över vad vi kunde hitta på för kul... Vi hade planerat att gå till biblioteket, ja, jag ville ju hitta på nått, man kan väl inte gå hemma en hel dag...

 

Det slutade med att vi gick till mataffär´n och sen när vi var hemma igen badade tjejerna, sen gjorde vi en Pippi teater (som vi ska visa upp för pappa när han vilat färdigt), sen lagade vi mat och så var det dags för lördagsmys med Bolibompa och sen Mello. Så hör och häpna,

 

 

 

Tjejerna varknade kl 8.15, gick upp och satte på nått tv-program och jag fick faktiskt ligga kvar i sängen 1 timma innan det var dax att gå upp och fixa Sconesfrukost (glutenfria). Sen var det dax att hämta mannen ute i Bro, vilken UNDERBAR dag det är ute idag. Påväg blev lillfian (3 år) kissnödig så jag stannade ute  på en landsväg i skogen mellan Rotebro och Kungsängen. Sen var det bara att fortsätta, men självklart var barnen tvugna att kissa av sig på toaletten IGEN innan vi fortsatte vår färd hemmåt, vad är det med barn och kisseri när man ska ut och åka bil egentligen?

 

Sen tvättade vi bilen och köpte korv (lunch till barnen) på OK, vilken tid det tog, halva sverige tvättar sina bilar en solig dag som denna... Eller?!! ;)

 

♣

 

Idag ska vi hem till gudmor som vi ska fira med lite middag och fika, 33 år har hon funnits på jorden, får se om jag hinner allt som måste ordnas innan vi åker iväg...